Carros hörn av världen

Ikväll var det dax för det första Tai chi-passet som jag sett fram emot i flera veckor nu. Det första som händer är att jag möter en tjej på cykel när jag är på väg dit som sedan vänder och kommer ifatt mig.

Tjejen: Ursäkta, ska du på Tai chi?
Jag: Ja.
Tjejen: Ska det vara i gymastiksalen?
Jag: Ja, så som jag har fattat det.
Tjejen: Jag var borta där och de har karate där nu och ska vara där till klockan sju. (Tai chi'n skulle börja halv sju).

Vi tog oss bort till gymnastiksalen och då hade hon som skulle hålla i det hela anlänt och hon hade ett kontrakt från kommunen med sig som visade att vi skulle vara i gymnastiksalen mellan halv sju och kvart över sju. Men mannen som höll i karateklassen var allt annat än trevlig och skrek att de hade haft samma tid i 9 år och slog igen dörren så det skallrade i fönstren. Vi stod där helt förskräckta och visste inte vart vi skulle ta vägen. Efter en stund kom ytterligare en deltagare som jobbade inne på skolan och hon erbjöd sig att åka hem och hämta sin nyckel så vi kunde gå in där istället. Så vi fick alltså ha vår Tai chi-lektion inne i en lektionssal i skolan eftersom kommunen tydligen inte har någon koll alls på vem de har kontrakt med och inte.

När vi väl hade kommit igång hade jag svårt att slappna av och sluta tänka på den otrevliga karate-mannen så det gick inget vidare bra. Tai chi är ju ganska likt Qi-gong som jag provat tidigare men det kändes som om rörelserna är mycket svårare. Helst ska man ju komma ihåg och andas samtidigt oxå vilket jag inte kunde lyckas med. Jag skulle gärna vilja lära mig det här men efter allt tjafs om lokalen idag vet jag inte om jag har någon lust att gå dit igen. Känns som om det alltid ska bli en massa strul så fort jag försöker mig på, kanske bara är meningen att jag inget ska göra.