Carros hörn av världen

Fredrik har hjälpt snön att försvinna lite idag genom att skotta bort massor av snö från altanen och slänga ut den på asfalten.

 

 

Fifallaån har fått en ordentlig skjuts av de senaste dagarnas regn och snösmältning.

Vi är hos mamma och Fredrik antyder på att hans knä gör ont (han har haft ont i knät länge men fortfarande inte ringt till en läkare).

 

Mamma: Har du ont i knät?

Fredrik: Ja, jag fick det nu.

Mamma: Har du inte ringt doktorn än?

Jag: Nä, det har han inte gjort!

Fredrik: Men jag har ju varit sjuk!

 

Samtalet följs av mycket skratt från mig och mamma.

Att Fredrik är som han är det har ni väl förstått vid det här laget och här kommer ett litet bevis på det. Jag berättade för Irene för ett tag sedan om en lite märklig sak som Fredrik brukar göra nämligen dricka citron eller lime. Vi vanliga människor skulle ju göra diverse miner efter det här men inte Fredrik inte. Han rör inte en min.

 

Klockan är omkring fem på morgonen och jag håller på att göra mig i ordning för att åka och jobba min första helg på labbet. Plötsligt kommer Fredrik ner i köket i full färd med att klä på sig. Vad gör du uppe, undrar jag. Fredrik tittar på mig med sin trötta blick samtidigt som han suckar väldigt tungt. Han hade glömt att det var lördag och att han inte skulle iväg och jobba den lilla virrpannan.

Tänk att man kan bli så lycklig av små saker ibland, redan precis efter att jag vaknat hände flera sådan för mig idag.

 

1. Jag sov till kl 13.00 så jag känner mig inte helt förstörd som jag gjort de tidigare dagarna i veckan.

2. När jag drog undan gardinerna lös solen rakt in på mig.

3. Jag hann precis träffa Fredrik innan han försvann till sitt jobb. Så är det ofta för oss, att vi möts i dörren eller inte ses alls förrän helgen kommer.

4. Jag hittade den nya trädgårdkatalogen i posten + att jag har 50% på alla fröer fram till den 10 mars!

 

Ja tänk, fyra små saker av lycka.

 

Fredrik har varit snäll och skruvat lite på min bil nu ikväll. Den är inte snygg men den funkar så den får gå så länge den går. Med hjälp av en gul plastbit utskuren ur en glassbytta fick han dit lite av kofångaren i alla fall.

Spänningen börjar tidigt vissa dagar. Jag hade varit på vägen i tjugo minuter imorse när jag fick svaj på bilen. Jag gjorde allt i min makt för att försöka räta upp den men förgäves, bakvagnen slogs emot mitträcket och en sekund senare låg bilen i diket. Eftersom det snöat ganska mycket de senaste dygnen var det ändå mjukt så fronten på bilen skadades inte. Omtumlad som jag är sliter jag upp mobilen ur fickan och ringer Fredrik, han svarar inte. Nu har en kille stannat vid vägkanten och kommer nerför slänten till min bil, han öppnar dörren och frågar hur jag mår. Därefter säger han att jag måste ringa polisen. Jag tar upp mobilen igen och försöker på nytt ringa Fredrik men får inget svar denna gången heller. Jag ringer 112 istället och efter att ha svarat på massor av frågor får jag till slut beskedet att räddningstjänsten ska skickas ut. Killen säger att det nog är bäst att jag sätter mig i bilen igen, jag kanar nerför den snöiga slänten mot bilen igen. Jag hör honom ställa frågan om jag klarar mig nu, jag nickar och han åker vidare. Jag ringer Fredrik igen och nu svarar han, jag berättar gråtandes vad som hänt och ber att han ska komma. Jag väntar och väntar, det känns som jag sitter där i en evighet när jag ser en bil stanna uppe på vägen, en man kommer nu nerför slänten och knackar på rutan. Jag lyfter bara handen och sätter den mot rutan, han öppnar dörren och säger att han ska ringa efter en ambulans. I samma stund ser jag blåljusen bakom mig och säger att det är nog dem som kommer därborta. Han stannar kvar till ambulansen kommer och en av sjukvårdarna känner på min nacke och hjälper mig ur bilen. Jag får en filt och får sitta i ambulansen medan de frågar massor av saker och tar mirr blodtryck två gånger. En polis anländer oxå och vill se mitt körkort och säger att han ska fixa en bärgare som kan dra upp min bil och ta den till en plåtverkstad. Det går ytterligare en stund och så knackar någon på ambulansens bakruta, dörren på sidan öppnas och någon säger att sambon kommit. Fredrik får komma in och sätta sig mittemot mig, han kramar mig och ser minst lika chockad ut som jag känner mig. Kort därefter får jag åka med Fredrik hem, jag slänger en sista blick ner på bilen som ligger nerborrad i snön och tycker nästan synd om den. När vi kommer hem bokar jag en läkartid på vårdcentralen, vill kolla upp nacken igen och min högra hand som gör ont.

 

Väl där känner läkaren på nacken och säger att hon inte tror det kommer bli något eftersom jag ändå landade "mjukt" men att jag såklart ska höra av mig om jag skulle få ont. Hon klämmer sedan på händerna och hanlederna, den högra handen gör jätteont och har börjat bli blå på uppsidan. Läkaren skickar en remiss till Vrinnevi och vi åker direkt.

 

Inne på Vrinnevi får vi sitta en stund i väntrummet in till röntgen innan jag får komma in. De röntgar både handen och handleden i alla möjliga vinklar innan jag åter få gå ut i väntrummet. Efter ungefär 5 - 10 minuter ropas mitt namn upp och jag möter en kvinna i vit rock. Kvinnan säger att jag får åka hem för de har inte hittat något brutet i min hand. För första gången på hela dagen känner jag mig faktiskt glad, jag fick åka därifrån!

 

Innan vi lämnar sjukhuset går vi till matsalen, jag hade bara ätit en skål med fil innan jag lämnade hemmet för att åka till jobbet så jag är jättehungrig. Jag väljer att äta en baugette men ägg, ost och tomat och till det en äppeljuice.

Ibland blir man glad även när man är på väg till jobbet.

Bjuder här på en bild som Fredrik tjuvknäppte på mig när jag råkade somna i trädgårdstidningen förut. Är hemma från jobbet idag pga att jag sträckte ryggen igår.

Det rinner ner dåligt med frön till fåglarna så jag får bortsa bort lite snö.

Fredrik ska iväg och träna ihop med en kompis och går ut i hallen.

- Hej då, ropar jag.

- Jag har ju inte gått än, svarar Fredrik.

Jag går då ut i hallen där han står och klär på sig och säger: Jag kan väl inte vänta med att säga hej då tills du har gått heller! Då är det ju försent.

Nu ikväll gick vi ut och åt på Davidssons.

I måndags var det sex år sedan jag och Fredrik träffades. Följande sång får beskriva resten av vad jag vill säga med det här inlägget.

 

Fredrik har redan gått upp när min klocka ringer. Jag står vid min byrå och klär på mig när han kommer uppför trappan och jag hör hans sura röst säga: "Det är skitkallt ute!" Jag svarar att det gör väl inte så mycket då vi båda två ska vara innte typ hela dagen.

 

Jag har gått ner till köket och ska göra i ordning för dagen då Fredrik kommer in dit och pekar på termometern och utbrister: "Titta där!"

 

Jag är i källaren och gör rent katternas lådor när Fredrik kommer ner och ger mig en puss och går mot ytterdörren. Jag följer skrattandes efter: "Vad rolig du är med tjock jacka och tofflor". Fredrik har nu öppnat ytterdörren och är halvvägs ute när jag ropar: "Hej då" men jag hör bara något mummel och dörren slål igen. Det finns få saker som kan göra Fredrik så sur som vädret och utetempen.

 

(Klockan på termometern går en timmer efter).

 

Snart är det dax att lägga golvet.

Han är så duktig min handyman.