Carros hörn av världen

Så här skrev jag i min förra blogg för ett år sedan:

"Idag är det ett år sedan du dog. Kan inte fatta att du redan varit borta så länge. Jag saknar dig inte ett dugg mindre och det känns inget lättare alls att tänka på det. Jag minns att det sista året så pratade du mycket om döden. Jag minns särskilt när du sa att du hoppades att det skulle vara din sista jul, jag blev lite arg och sa att du inte fick säga så och du svarade att det fick du visst göra. Jag ville inte förstå att du inte ville leva längre men nu efteråt så gör jag det, du hade ju alltid ont och svårt att röra dig och kunde inte längre göra de saker du ville göra. Jag skulle oxå hellre dö än att bara kunna sitta i en stol och titta så jag är inte längre arg på dig för att du sa så men jag saknar dig så otroligt mycket. Du fattas mig.
 Tomten som du gjort sitter fortfarande kvar i sitt hörn av soffan, kunde inte plocka ner den i fårrådet med de andra julsakerna. Jag minns den från när jag var liten och när vi alltid var hos dig på juldagen. Cornelius brukar alltid ligga med sitt huvud i tomtens knä när han sover i soffan och jag vet hur mycket du tyckte om honom och Benjamin så tomten ska alltid få sitta där.

Jag älskar dig farmor!"

Jag kan inte låta bli att gråta när jag läser detta. Idag är det två år sedan min älskade farmor gick bort och jag saknar henne fortfarande så otroligt mycket. Tomten sitter fortfarande kvar i soffan men tyvärr så ligger ju inte Cornelius med sitt huvud i hans knä längre.

Jag saknar när det var soligt och varmt och vi satt på din balkong. Jag saknar de kvällarna när vi åt kvällsmat tillsammans och såg på Simpsons. Jag saknar när vi bakade och lagade mat tillsammans, jag minns när du lärde mig att göra raggmunk och jag lagar den fortfarande precis som du lärde mig.

Min älskade farmor.