Carros hörn av världen

Kom hem för inte så längesen, har varit ute i Hosum och begravt Cornelius. Fredrik har gått till jobbet så nu är jag och Benjamin ensamma hemma.

Dagens känslor har varit många. Först när veterinären sa att det bästa för Cornelius var att få somna in kände jag en hopplös förtvivlan och jag började gråta innan hon ens avslutat meningen. Han fick en spruta och fick ligga och somna in i mitt knä och jag viskade till honom "matte älskar dig".  När vi kom hem grät Fredrik och jag tillsammans över att vi förlorat vår älskade lilla katt och den hemska känslan av att veta att jag aldrig mer får se Cornelius kom.  Jag kommer aldrig mer få höra hans glada kurrande när jag kommer hem, aldrig mer få känna honom knuffa mig i magen med sitt lilla huvud, aldrig mer kommer han att vara med mig i köket när jag bakar eller lagar mat. Just nu känns det bara så overkligt att han är borta, han har varit hos mig i nästan sex år och jag kan inte föreställa mig livet utan honom. Fast samtidigt som alla dessa känslor kommer över mig så känner jag ett lugn och en lättnad, jag vet att han inte behöver vara sjuk längre och att han slipper lida och i slutänden så är det viktigast av allt. Inget djur ska behöva lida.

Cornelius viloplats.