Carros hörn av världen

Jag har precis släckt lampan efter att ha legat och läst i senaste numret av Kattliv. Benjamin kommer upp i sängen, han lägger sig alldeles intill mig och jag lägger armen om honom. Men istället för kärleken gör en annan känsla sig påmind: rädslan. Tankarna börjar vandra och jag får en stor klump i halsen. Han börjar att bli gammal och jag kommer en dag att förlora honom. Jag vill inte det! Jag kommer inte att klara av det! Han är det sista som finns kvar av det liv som jag byggde upp själv. Ja, det kanske låter töntigt men det var så det var, det var tillsammans med honom och Cornelius som jag skapade mitt egna hem och lärde mig att stå på egna ben. Jag minns så väl när vi flyttade till Norrbacka, det var första gången sedan jag flyttade hemifrån som jag kände mig hemma.

Tankarna vandrar vidare och minnen av dem jag förlorat dyker upp. Jag var bara 7 år gammal när min farfar gick bort. Det var en varm dag, Milla och jag hade vattenkrig i trädgården när mamma ropade in oss. Vi satt i mamma och pappas säng och mamma berättade att farfar var död och att pappa var på väg in till Norrköping för att hämta farmor på sjukhuset. Jag minns att jag grät och hela tiden upprepade: "farfar måste leva". Jag minns den sista gången jag träffade farfar. Vi var och hälsade på farmor och farfar i deras tvåa på Axvägen, vi skulle åka hem och farfar låg i sin säng och vilade. Jag gick in i sovrummet för att säga hej då, jag minns att jag kramade honom och att han sa: "farfar är inte riktigt kry". Jag har inte jättemånga minnen av farfar men jag kommer ihåg när han berättade för mig hur en riktig frukost skulle vara. Först skulle man äta en mjuk smörgås så att det blev en mjuk botten i magen och ovanpå skulle man sedan ha en hel trave med knäckemackor. Jag minns oxå en gång när farfar fyllde år (vet inte hur mycket han fyllde) och han fick en pall av farmor. När han öppnat paketet utbrast han: "nämen, det är ju en sån som jag ville ha" och farmor svarade: "ja, och nu har du fått det".

Nästa bortgång i familjen kom när jag var 14 år, då var det mormor som försvann. Jag måste faktiskt erkänna att jag inte minns sista gången jag träffade mormor eller när jag fick beskedet om hennes bortgång. Jag minns att hon låg på sjukhuset mycket den sista tiden. Jag minns en kväll då jag höll på med något i köket, mamma var oxå där och helt plötsligt började hon gråta. Jag slog armarna om henne och frågade vad det var och hon svarade: "mormor kommer nog inte hem mera". När jag tänker på min mormor ser jag framför mig en liten gullig gumma som ofta hade en blå klänning med små vita fyrkanter på. Jag minns hur kärleksfullt hon brukade klappa och pussa på sin katt Skrutten (som dog inte alls långt efter henne, kanske av sorg). Jag minns hennes begravning och hur hemskt jag tyckte att det var när vi lämnade morfar ensam i huset efteråt och åkte hem.

Tre år senare var det dax igen, då var det morfars tur att lämna oss. Sista gången jag träffade honom var när jag och mamma var och hälsade på honom på ålderdomshemmet i Ringarum där han bodde sista tiden. Jag minns att han flera gånger frågade om vi hade mött Roland utanför när vi kom och mamma svarade varje gång: "nä, Roland var här igår idag är det måndag". Det jag minns av morfar är att han var otroligt duktig på att odla, minns speciellt hans jordgubbar och morätterna som var hur stora som helst och med jätteroliga former. Jag minns när Milla och jag var små och fick åka med i hans gamla traktor.

Den 5 mars 2007 lämnade farmor jordelivet efter att ha fått en stroke. Jag minns kvällen då Fredrik och jag kom tillbax till hans lägenhet på Storgatan efter att ha varit ute på en promenad och jag hade ett missat samtal från mamma på mobilen. Jag ringde upp och fick beskedet att farmor inte längre fanns. Det kom som en chock för mig då jag bara några dagar tidigare pratat med farmor på telefon och att hon då mådde bättre och pratade om att komma hem. Jag minns den hemska natten som följde, jag grät och grät och grät, sov ingenting. Morgonen kom och Fredrik gick till jobbet. Jag packade in katterna i Kian och körde hem till Norrbacka, lämnade katterna där för att sedan gå tillbax ut till bilen igen. Jag körde nerför backen, svängde höger, jag körde fort, det var halt och vägen krokig, bitvis hade jag svårt att se för tårarna i ögonen. Jag vet inte varför jag gjorde så men jag vände snart tillbaka, packade in katterna i bilen igen och åkte till mamma och pappa. Begravningen var otroligt tung och jobbig. Jag minns när jag bodde på Storgatan och tog med Cornelius och hälsade på henne nästan varje dag (när jag skaffat Benjamin följde han oxå med såklart). Jag saknar våra stunder på hennes balkong, när vi lagade mat tillsammans och våra promenader. Jag kommer ihåg att hon gav mig en femhundring när Cornelius blev sjuk och hamnade på Norsholms djursjukhus, hon ville hjälpa till att betala för hans vård. Jag sa till henne att det behövde inte hon betala och fick till svar: "det där räcker inte det förstår jag men jag har lika mycket glädje av katterna som du".

Älskade farmor.


Morfar, mormor och lilla jag.